Det är 40 år sedan jag började i skolan. När jag nu i förra veckan läser om problemen på Korsbackaskolan blir jag rädd, ledsen och besviken. Jag vet vad det betyder att gå rädd till skolan, att ha en klump i magen varje dag när man går till skolan, varje rast är man rädd för vad som ska hända. Lunchrasten var värst, den var lång och mycket kunde hända. Men jag hade i vart fall ett skydd när jag lämnade skolan, när jag gick hem för dagen kunde jag vara inne, inte någon mobbare som nådde mig hemma, de kändes tryggt. Men idag fortsätter mobbning och glåpord även efter skolans slut, med internet och alla krav som finns där. Hur tar vi hand om våra barn på bästa sätt?

Det måste finnas rätt förutsättningar i skolan för att ta hand om mobbing, glåpord och allt annat som händer där. Det Socialdemokraterna gång på gång påpekar är att det behövs fältassistenter ”vuxna på stan” som faktiskt tar hand om våra unga. Men om vi börjar redan i förskolan, tar hand om barnen från början, ser till att de får den hjälp de behöver för att få rätt förutsättningar i livet. Om vi inte bara ser barn som siffror och vad de kostar, utan faktiskt ser dessa som individer som har olika förutsättningar och som har olika behov, då kan vi redan i tidig ålder bygga upp människor till att känna sig säkra, hörda och att det faktiskt finns någon vuxen som lyssnar på dom. 

Desto längre tid det går innan vi lyssnar och tar hand om barnen, desto dyrare blir det att rädda någon som kommer lite fel i livet. En spenderad 100-lapp per månad på barn från förskolan blir 1000-lapp längre fram och 100 000-lapp i vuxen ålder för de som kommer på villovägar. Låt oss ta hand om våra barn och se till deras behov, redan när de börjar förskolan, låt kommunen ta ansvar för detta och låt inte våra skattepengar gå till vinstdrivande skolor. Min 100-lapp ska gå till barnen inte bara 60 kronor, där 40 går till företaget som äger skolan.